mamma och pappa.

Våra föräldrar. Våra största förebilder.
Våra tränare, våra lärare, våran hejarklack, våra läkare, våran bank, våra psykologer, våra chaufförer, våra domare, våra vänner, våra räddare i nöden.

Idag har ni varit gifta i exakt tjugofem år. Ni har varit ihop i trettio. Jag tror inte ni riktigt förstår hur stolta vi är över att få vara era barn, hur mycket vi skryter om hur fin eran historia är.

Det är så fint att när ni smsar, så skickar ni typ tusen hjärtan. Ni kan stanna uppe hela natten för att sjunga era favoritlåtar, och störa grannarna på kuppen. Ni ringer varandra varje dag, ibland bara för att höra hur den andra mår. Ni har helt olika smak när det kommer till mycket, det mesta faktiskt, men i slutändan kommer ni ändå nästan alltid överens (eller så ger pappa med sig). När pappa får feeling och tar över ett öltält på en handbollsturnering i Hallsberg eller en karaokebar på en Finlandsbåt, då blir mamma hans allra största groupie. När vi släpar med mamma på hockey eller fotboll så motstår hon frestelsen att läxa upp varenda överförfriskad människa på läktaren, och sen går hon med på match igen.
När världen känns lite för mörk för nån av er, då är den andra där och stöttar och kämpar för er båda ett tag.
Jag hade väldigt svårt att komma på hur jag skulle uttrycka mig, för det är i princip omöjligt att hitta ord som beskriver hur mycket ni betyder och hur oerhört jävla glada vi är att vi har er.

Tack för att ni har gjort allt för oss.
Tack för att ni alltid, alltid stöttar våra drömmar, även när de känns lite orealistiska.
Tack för att ni satt världens bästa exempel för hur ett äktenskap kan fungera (även fast det var 20 minuter som strulade lite där för 7 år sen, men det pratar vi inte om).
Tack för att ni lyssnar på våra problem och alltid hjälper oss att lösa dem.
Tack för att ni får alla att känna sig välkomna i ert hem, för att ni alltid behandlat våra kompisar som era egna barn.
Det sägs att man inte får välja sina föräldrar, men om vi fick välja skulle vi välja er alla dagar i veckan.

Vi älskar er.
Grattis på bröllopsdagen!

morfar.

7 maj 2011 dog min morfar. Hösten 2010 gick jag i tvåan på gymnasiet och läste textkommunikation. Vi fick i uppgift att skriva ett personporträtt, och jag ville lära känna min morfar på ett nytt sätt och få höra hur hans liv började.
För hans historia är ju del av min.

---

För snart 82 år sedan föddes min morfar Bengt i Södertälje. När han kom till världen hade han inte de bästa förutsättningarna. Hans far ville inte erkänna att han var just hans far, och hans mor lät sin mor ta hand om honom. Trots den skakiga starten på livet har min morfar blivit en person som jag beundrar väldigt mycket. Som barnbarn visste jag inte särskilt mycket om hur morfar hade det när han var liten.
Jag bad honom berätta.

1929 föddes Bengt Andersson. Hans föräldrar var inte särskilt angelägna om att ge sin son all den kärlek som ett barn behöver. Istället var det mormodern som tog hand om honom de första två åren i livet, sedan fick han flytta till ett barnhem i Södertälje.

– Jag kom inte ihåg hur det såg ut och var det låg förrän för några år sedan. Då promenerade jag runt och kände igen huset.

På barnhemmet fick morfar bo i två år. Eftersom han var så liten då har han inga direkta minnen därifrån. Sedan fick han flytta till ett barnhem på Lidingö.

– Jag tror att min biologiska mor bodde på Lidingö, och det var därför jag fick flytta dit.

På det nya barnhemmet fanns det tvillingpojkar som var några år yngre än morfar. Dessa pojkar kände han något slags behov av att beskydda, men var det behovet kom ifrån vet han inte. Efter ett tag kom en kvinna och skulle hämta tvillingarna. Morfar tyckte att han kände igen den här kvinnan, och sedan förstod han att det var hans biologiska mor. Hon skulle ta hem sina tvillingpojkar, men hade ingen som helst aning om att alla hennes söner fanns på barnhemmet.

– Hon sa ”Nämen hej Bengt, är du också här?”. Sedan gick hon och tvillingarna och jag har inte hört av dem sedan dess.

Pojkarna morfar känt ett behov att beskydda visade sig alltså vara hans halvbröder. När jag frågade honom vad han kände svarade han att han som 6-7åring inte kände särskilt mycket, utan att det mer rann av. Några tankar på att ta kontakt med sina halvbröder har aldrig funnits.

Han började i skolan på Lidingö och gick där tills han var åtta år. Då fick han besked om att det var dags att flytta tillbaka till Södertälje. Hans far Gösta hade träffat en ny kvinna, Emelie, som tyckte att det var helt uppåt väggarna att morfar inte bodde med sin pappa. Efter jul hämtade hon morfar på barnhemmet och tog med honom hem.

– Jag kommer ihåg när vi skulle gå över Lidingöbron, jag var så jävla rädd.

Efter nyår grät morfar och längtade tillbaka till barnhemmet. En sak jag funderade på när vi pratade om hans barndom var om han någonsin kände sig älskad. Alla barn förtjänar att känna sig älskad.

– Jag kände mig inte älskad, men jag kände mig trygg.

Jag var också nyfiken på hur han egentligen trivdes på barnhemmet. Svaret kom snabbt, han mådde bra under hela tiden han bodde där. Det fanns så många ögon som såg en och gav bekräftelse. Lidingö var mindre på den tiden, och alla som bodde där hade en bra relation till varandra. Barnen blev ofta bjudna till de familjer som hade stora hus, och där fick de leka i de gröna trädgårdarna.

Under våren startade en adoptionsprocess, där både Gösta och Emelie var tvungna att adoptera morfar. Gösta nekade nämligen till faderskapet när morfar föddes. Det var när adoptionerna var klara som morfar bytte efternamn till Gustavsson, som han och min mormor heter nu. Emelie blev nu morfars mamma också på pappret.

När jag frågade vad hon betytt fick jag till svar att hon betytt väldigt mycket, och hela tiden varit den som hållit ihop allt. När hans biologiska mor gick bort var det Emelie som gav honom beskedet. Då var morfar 19 år.

– Hon sa att min mor hade gått bort, men då svarade jag att det hade hon inte alls, utan att hon stod precis bredvid mig.

På den här tiden, 1940- och 50-talet, var normen att mannen skulle dra in pengar till familjens utgifter, men så var det inte i morfars familj. Gösta, som var alkoholist, hade ett jobb, men det var sällan han kom hem med sin lön till familjekassan. Antingen söp han upp den, eller så spelade han bort pengarna. Emelie hade flera jobb för att försöka få det att gå ihop och ha mat på bordet. Hon jobbade bland annat som städare på olika byggen och som sjukvårdsbiträde på epidemisjukhuset. Även morfar fick börja jobba tidigt för att bidra. Han jobbade som springschas på Konsum och på en mekanisk verkstad där man tillverkade kontorsstämplar.

Vid 15 års ålder introducerades morfar för idrotten. Det var Emelies bror Rikard som tog med honom till IFK Södertäljes orienteringsträning. Men just orienteringen blev svår för honom att hålla på med.

– Jag fick sådana svampeksem på fötterna. Det visade sig att jag inte tålde syran i vissa delar av skogen.

Då blev det istället friidrotten som intresserade. När flyttlasset gick från Södertälje in till stan och Birger Jarlsgatan bytte morfar klubb till Bellevue IK.
Det visade sig att medeldistanslöpning var morfars grej, och han gjorde en sensationell debut för sin nya klubb under terräng-DM när han kom trea. Efter det var friidrotten en stor del av morfars liv i flera år. Vi tittar på några tidningsurklipp som han har sparat. Bilderna är svartvita, men jag ser direkt vem som är morfar. Han är sig väldigt lik, det är bara färre rynkor, mindre skägg och håret är inte så vitt.

Morfar jobbade på flera olika arbetsplatser innan han började studera på Stockholms Tekniska Institut (STI). För att få ihop pengar till terminsavgiften fick han jobba väldigt mycket, men han fick fortsätta bo gratis hemma. Han tog examen 1956.

Morfars pappa Gösta var en man som man inte riktigt kunde lita på. Just det fick morfar erfara flera gånger. Men en av de värsta gångerna var när Gösta skulle fylla 50 år. Morfar hade jobbat hela sommaren för att tjäna ihop pengar till terminsavgiften på STI. Det fanns inte pengar för att anordna en födelsedagsfest, men det hade Gösta lite svårt att förstå. Han tyckte att pengarna som satt på morfars konto skulle passa perfekt för att betala festen. Men han fick nej, pengarna behövdes för att morfar skulle kunna fortsätta studera. Bestämd att ha sitt firande ljög Gösta för morfar och Emelie och sa att han visste att han skulle få pengar i present av sina vänner, och de pengarna kunde morfar få för att betala skolan. Tillslut fick han ändå låna det lilla morfar hade. Dessvärre blev det inga pengar i present, och då fanns det inga pengar till studier heller.

– Han var lite ful. Jag fick gå till banken och låna 1000 kronor till terminsavgiften. Sedan sa jag till honom att jag tyckte att han var ett stort jävla kräk. Då fick jag en snyting rakt på nosen.

– Var det värt det?

– Ja, det var det.

Hur kom det sig att Emelie stannade kvar i äktenskapet trots Göstas minst sagt tvivelaktiga inställning till vissa saker? Enligt morfar var synen på äktenskapet annorlunda på den tiden. Skilsmässa fanns inte på kartan.

– Då slet man med näbbar och klor för att hålla ihop äktenskapet.

Det fanns en ilska mot Gösta länge. Men morfar var ändå på Södersjukhuset ofta när Gösta blev sjuk och var inlagd. Det var självklart för honom.

– Han var trots allt min far.

Enligt morfar var Gösta i själ och hjärta en snäll man, men på grund av alkoholismen visade han det inte så ofta. Gösta gick bort 1961.
Emelie hängde med desto längre. Hon hann göra stort intryck på sin svärdotter och sina tre barnbarn. Det var en tant med krut i brukar min mamma säga. Mamma var gravid med mig när Emelie gick bort, sjuk i bukspottkörtelcancer, 1993. Jag blev döpt efter henne.

Jag frågade morfar hur hans uppväxt har format honom som person. Han tror att han skulle blivit annorlunda om han till exempel hade haft ett syskon att växa upp med.

– Nu blev man ensamma vargen.

Hans uppväxt formade också hur han valde att uppfostra sina egna barn. Det var väldigt viktigt för morfar att de aldrig skulle gå på dagis. De löste det istället så att det bodde en barnflicka hemma hos dem när min morbror och moster var små. Dock fick min mamma, som är yngst, gå hos en dagmamma.
Morfar hade väldigt länge svårt att förstå varför både kvinnan och mannen skulle jobba. Han tyckte då att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om hushållet.

– Men jag har ingen aning om varför jag tyckte så.

Nu har min morfar hunnit bli nästan 82 år, och jag önskar att han skulle kunna leva i 82 år till så jag får lära känna honom ännu bättre. Att han, trots sin minst sagt långt ifrån idealiska start på livet, har tre barn, sex barnbarn och har levt tillsammans med min mormor i 47 år är en stor bedrift.

Fanny Birgitta Kristina.

För exakt tjugo år sedan föddes min lillasyster till den här världen. Att ha ett yngre syskon är frustrerande, irriterande, ångestfyllt och tålamodsprövande. Det är att kväva viljan att strypa henne när hon snor mina kläder, att försöka svälja instinkten att skratta åt henne när hon pratar utan att tänka först, att anstränga sig för att stötta hennes val och inte pressa henne att gå den vägen jag själv tycker är bäst. Det är att inte alltid säga precis det jag tänker i stundens hetta. Ingen annan person på jordklotet kan göra mig så arg som min lillasyster kan. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att göra mig fullkomligt jävla skogstokig. Det händer att vi gör varandra så galna att vi hoppas att den andra ska gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka.

Men att ha ett yngre syskon är också att ha en bästa vän. En kompanjon, en radarpartner, en person i samma ringhörna. Jag blir ofta så stolt att det känns som att jag ska spricka. Mitt hjärta gör nästan ont för att jag älskar henne så mycket. Hon är intelligent, givmild, knäpp, tuff, modig, vacker inifrån och ut. Hon är en jävel på att slå ner käglor med ett klot. Hon är en fantastisk vän som skulle gå genom eld för att skydda dem hon älskar. Hon har också fått den sarkastiska genen. Hon älskar halvdåliga romantiska komedier man kan räkna ut slutet på utan att blinka. Hon springer ut i det mörka havet mitt i natten utan att tveka. Hon älskar att meta. Hon är den jag ringer när jag behöver uppmuntring. Hon uppmanar mig att följa mina drömmar. Hon får dåligt samvete för att hon inte hinner träffa alla hon tycker om så ofta som hon vill. Hon gråter också när hon ser folk dö på film. Hon tror att hon kan hantera tequila. Om hon fick skulle hon leva på chips istället för mat. Hon vill vara bäst på det hon gör. Hon låter mig prata om saker som hon själv finner helt ointressanta, hon hänger med på betydelselösa hockeymatcher. Hon får barn på pendeltåget att skratta åt henne, och gråta när hon kliver av. Hon har öga för vad som är snyggt och inte. Jag tror inte hon vet om hur mycket jag skryter om henne.

Jag är inte orolig för min lillasyster. Hon kommer briljera. Hon kommer äga skiten ur vuxenlivet, precis som hon hanterat att vara tonåring som ett proffs. Hon kommer uppnå allt hon vill uppnå. Men om saker och ting någon gång går helt åt helvete, då kommer jag vara där och hjälpa henne att resa sig. För det är det man gör som storasyster.

Grattis på födelsedagen, Fanny. Ich liebe dich.

fyra år.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan vi förlorade en av våra egna. Fyra år sedan vi satt i ett rum på ett sjukhus och försökte förstå att där och då förändrades våra liv för alltid. Tid är så underligt, på ett sätt känns det som tusen livstider sedan, samtidigt känns det bara några ögonblick bort.

Så mycket har hänt på fyra år, morfar. Vi har blivit vuxna. Vi har tagit studenten. Vi har fallit isär och pusslat ihop oss själva igen. Vi har gift oss. Vi har börjat gymnasiet. Vi har förlovat oss. Vi har firat födelsedagar. Vi har märkt oss för livet. Vi har kämpat. Vi har fortsatt framåt, för vi har hört att det är så man måste göra när en bit av ens hjärta, själ och identitet saknas. När det som var en fantastisk och älskvärd duo har blivit en soloakt. En soloakt som man ser upp till så mycket att man får ont i nacken. I fyra år har vi haft en tagg inuti, som alltid borrar sig in i våra väsen och ser till att vi påminns om den där dagen varje gång vi rör på oss.

Vi tänker på dig varje dag, morfar. Vi pratar om dig, vi minns dig. Vi gör saker tillsammans och säger ”det här hade morfar tyckt om”. Vi hör hur fåglarna kvittrar och känner värmen sprida sig när vi fylls av minnen om hur du kunde skilja på fågelarterna bara du hörde deras röster. När vi går på en blåsig plats hör vi dig muttra om hur allt är konstruerat fel just där. Vi ser andra med dina gener och slås av hur lika de är dig när de sover på soffan. Vi tänker på hur fint det är att din historia hann skrivas ner, så vi kan gå tillbaka och läsa om hur din uppväxt formade dig. Hur du tog dig förbi de hinder som andra människor försökte stoppa dig med. Vi kommer ihåg din speciella doft och känner hur magen knyter sig varje gång vi känner någon liknande.

Vi låter inte tårarna rinna lika ofta längre, morfar. Vi åker till din grav och ser till att det är fint där du vilar. Vi tänder ljus så fort vi är i en kyrka. Vi har låtit lågan brinna för dig i Berlin och i Wien. Vi låter bilder på dig stå framme så vårt minne inte sviker oss och låter oss glömma hur du såg ut.

Vi försöker låta dikten vi använde när du dog fylla våra huvuden ibland, som en påminnelse om vad vi tror du hade velat. Vi gråter inte vid din grav, för du finns inte där. Du finns i solens spegelblänk på havet. Du finns i vindens lek över sädesfälten. Du finns i höstens stilla regn. När vi väcks av fåglar, då kan det vara din röst vi hör.
Du fattas oss, morfar. Du fattas oss lika mycket nu som för den där svarta dagen för exakt fyra år sedan.

Allt.

Jag vill lära mig allt. Allt om dig.
Varför försöker du dölja ditt leende?
Jag vill lära mig.
Vill lära mig hur dina tankar snurrar när du lutar hakan i handen.
Vill lära mig hur du blev du.
Jag vill lära mig hur ditt hjärta sjunger.
Om ditt sjunger i samma tonart som mitt.

Jag vill lära mig allt.
Vad tänker du när jag frågar hur du mår?
Vill lära mig vad som fyller din kropp med stolthet.
Vill lära mig vad som gömmer sig bakom din släntrande gång.
Jag vill lära mig vad som tänder gnistan i dina blåa ögon.
Är din gnista densamma som min?

Vart tar dina drömmar dig när du sover tungt?
Hur långt vill du fly?
Jag vill lära mig hur din själ hanterar mörker.
Vill lära mig hur du gör din värld till en ljusare plats.
Jag vill veta allt.

Vem har planterat tistlarna som växer i ditt bröst?
Har dina taggar rivit upp lika stora, blödande hål som mina?
Jag vill lära mig vad som får dig att gråta.
Vad gör att dina känslor hamnar utanpå?

Jag vill veta vad som skrämmer dig ända in i märgen.
Jag vill veta så jag alltid kan skydda dig.
Jag vill lära mig hur ont du får när du ramlar,
Och hur lång tid det tar för dig att stå upp igen.

Jag vill veta allt om dig.
Vill du veta allt om mig?

När man vill så mycket att man spricker men inte kan

I december är det fyra år sedan jag var tvungen att sluta spela handboll. Fyra år är så sinnessjukt lång tid. Det är så lång tid att jag måste anstränga mig för att komma ihåg vad jag gjorde, förutom att spela handboll. Då hade jag hållit på sedan jag var fem år. Andats handboll. Varit handboll. Älskat handboll över allt annat. Jag har sovit på luftmadrasser land och rike runt, suttit oändliga timmar på bussar till och från turneringar, satt väckarklockan varenda helg, haft ont, gråtit, skrattat, vunnit, förlorat. 

Det som händer när man skadar sig så pass allvarligt är att man lämnar allt oavslutat. Oavslutat är sällan bra. Jag känner fortfarande att jag inte fick chansen att säga hej då till själva handbollen. Jag fick inte tänka att jag skulle slå en lång kontringspassning, bli utvisad, slänga långa blickar efter domaren, stå öga mot öga med målvakten och lägga en straff, stoppa fingrarna i klisterburken och svära över håret som ständigt fastnade runt de klibbiga fingertopparna – en sista gång.

Den där söndagskvällen i december för fyra år sedan hade jag önskat att jag visste. Jag hade velat veta att det var sista gången jag äntrade hallgolvet som handbollsspelare. Att det var sista gången jag gjorde det jag identifierat mig med hela livet. För det hade varit miljoner gånger bättre än att få höra det på ortopedens kontor fem månader senare.

Jag vet inte hur länge jag kommer känna behovet att få käftsmällar, rivsår, stukade fingrar och brännmärken på knäna. Jag vet bara att behovet inte har minskat under de här åren, snarare tvärtom. Jag ligger vaken på nätterna med ont i axeln och tänker på hur härligt det var att göra ett genombrott eller stå i vägen och stoppa en anfallare vid precis rätt ögonblick. Jag saknar mina lagkompisar något fruktansvärt, det finns ingenting som slår gemenskapen i ett lag som hållit ihop så länge. Jag saknar allt runt omkring, första träningarna efter sommaren när man har så mycket att säga till varandra att man inte vet i vilken ände man ska börja. Jag saknar att ligga i ett alldeles för litet klassrum i en liten stad mitt i landet och prata sig igenom natten även fast tränaren har knackat på dörren flera gånger. Jag saknar att plåga sig igenom en lång resa till Piteå på ett trångt nattåg. Jag saknar att gå igenom Göteborg med mina bästa vänner runtomkring mig och känna mig helt jävla oövervinnelig. 

Det är sånt jag tänker på en sen kväll som denna, när en hel dag har gått och jag har tänkt på handboll konstant. Just ikväll hade jag kunnat betala sjukliga summor pengar för att kunna spela handboll igen. 

Every day I add another stone to the wall I built around you

Hur får man sitt sargade hjärta att acceptera verkligheten och gå vidare? Kan man få någon hjälp att montera ner stenmuren som skyddar det sköraste man har, det som håller en vid liv?

Jag har redan testat någon ny, men det var så långt ifrån rätt person man kan komma. Det borde ha hjälpt kan man tycka, det gjorde det inte. Det fick snarare motsatt effekt. Han var så in i helvete fel att jag byggde dubbla murar istället. Stängde mig ännu mer, tvingade känslorna att stanna bakom sten. Jag vill aldrig mer släppa in fel person på det sättet. Så nu släpper jag inte in någon ny alls.

Problemet är att jag inte släpper ut något heller. Det innanför murarna, känslorna som hänger kvar trots flera års försök att få bort dem, försöker desperat ta sig ut, hitta en spricka någonstans. Men bygger man på någonting under en väldigt lång tid kommer man tillslut till en punkt där allt är fast. Man kommer inte någonstans hur mycket man än försöker. Det innanför murarna blir rastlöst och börjar långsamt gnaga på hjärtat istället för att kämpa för att ta sig ut. När man då har något som ständigt gnager tar det överhanden. Smärtan är där som en evig påminnelse av det man allra helst vill glömma. Den som försökt att ta sig igenom smärta utan att totalt brista vet hur fruktansvärt svårt det är. Tänk dig att försöka riva muren som en gång byggdes för att skydda det sköraste man har, samtidigt som smärtan gnager så mycket att det blir svårt att pressa ner luft i lungorna. Riva muren för att släppa ut det som långsamt punkterar hjärtat, men samtidigt öppna upp vägen till det man skulle göra vad som helst för att skydda.

Det är en hårfin gräns man balanserar på hur man än vrider och vänder på det. På ena sidan finns det möjlighet till kärlek, på andra sidan risk för mer förkrossande smärta.

Hur bestämmer man sig för att riva muren och riskera att tappa balansen och hamna på fel sida?

The Oh Hello’s – Hello My Old Heart

Hej du Twitterrasist

Hej du Twitterrasist,

Jag heter Sophia, jag är snart tjugo år och jag är svensk. Mina föräldrar, precis som mina mor- och farföräldrar, är födda i Sverige. Jag är uppväxt i Botkyrka. Det är en kommun som genom åren har blivit känd för att många nysvenskar väljer att flytta dit när de kommer till Sverige. Min barndom i Botkyrka var i princip idealisk. Många av mina kompisar kom från ett annat land, pratade ett annat språk, trodde på en annan Gud. Störde det mig att många av mina klasskamrater under hela grundskoletiden var syrianer, kurder, turkar, finnar, polacker, chilenare, spanjorer, egyptier? Inte ett jävla dugg. Gjorde det mig mer förstående och nyfiken på andra kulturer än min egen? Definitivt! Gjorde det våra diskussioner och föreläsningar i skolan mer intressanta? Lärde vi oss av varandra nästan lika mycket som vi lärde oss av våra lärare? Utan tvekan.

 

Mina föräldrar valde att flytta till Botkyrka innan jag ens föddes. De tyckte att det var ett bra ställe för vår framtida familj. Min mormor och morfar bodde redan där. Min farmor och farfar bor en kvarts promenad från Hagsätra och Rågsved där det i natt har brunnit och kastats sten. Är det synd om mig för det? Absolut inte.

Jag blir ledsen och arg när tillsynes vuxna, normalbegåvade människor ”tycker synd” om mig och alla mina släktingar och vänner som är uppväxta i förorten. Förorten, som ofta beskrivs som någonting exotiskt, konstigt och läskigt. Jag är så jävla glad att jag växte upp där jag växte upp, bland andra kulturer och religioner. Jag är helt övertygad om att majoriteten av mina jämnåriga tycker likadant. Mina föräldrar tyckte definitvt inte att det var tragiskt att jag och min syster växte upp där. Det som är tragiskt och sorgligt, det är att människor är så ignoranta, rädda och trångsynta att man låter sin okunnighet bli till hat. 

Hat mot någonting som man i många fall egentligen vet alldeles för lite om för att kunna hata.

 

 

Her heart was a secret garden and the walls were very high

Now you’re just somebody that I used to know

Det är underligt hur en människa bara kan försvinna ur ens liv. Hur någon som funnits där, lyssnat, delat ens egen smärta, kanske till och med känt på riktigt, plötsligt kan vara borta. Som bortblåst med en ilande höstvind. Lika oväntat som plötsligt. När personen inte är i din omedelbara närhet längre, det är först då du inser hur fruktansvärt mycket du tyckte om att han var där. Hur barnsligt mycket du behövde hans lyssnande öra och delade smärta. Och det är i ögonblicket du inser som ditt redan sköra hjärta går sönder. I lika många bitar som ett kristallglas sprängs i när det träffar ett iskallt stengolv. Allt blir svart och glaset skär upp allt som kommer i dess väg.

Du kan inte göra mer än att långsamt och tålmodigt plocka upp varenda liten glasskärva och börja pussla ihop det som tidigare pumpade runt blodet i din sorgsna kropp. Det värsta är att han inte vet om vad hans frånvaro gör med dig, hur mycket den gör dig illa. Stoltheten och rädslan gör att du sväljer varje ord som kan likna en förklaring. Varför skulle han bry sig? Du är du. Han är han. Ni känner inte varandra längre. Han vet inte anledningen till att du tvingas sopa glasskärvor från ett stengolv. Han vet inte och du förklarar inte. Säger till dig själv att det ändå inte skulle göra någon skillnad.

Tiden går, och han som betydde så mycket är blott en tillfällig besökare i dina drömmar ibland. Glasskärvorna börjar sakta med säkert limmas ihop och sättas tillbaka där de hör hemma. Det kanske till och med dyker upp någon som försöker ta en plats som så länge varit upptagen av någon som inte visste. Du försöker, ger lyckan en chans. Men allt är inte ihoplimmat. Du ger upp. Intalar dig själv att du behöver mer tid för att limmet ska torka. Tid för att ditt egenhändigt byggda hjärta ska kännas som det gjorde tidigare. Konstruktionen blir aldrig vad den var. Allt är som ett korthus, alltid på gränsen till kollaps. Det är ett tillstånd man vänjer sig vid märker du med tiden. Om man bara sätter upp murar runt omkring, håller alla känslor på ett behagligt avstånd kan du till och med slappna av med jämna mellanrum.

Du stöter inte på honom, ni träffas aldrig. Du har på något märkligt sätt nästan lyckats förtränga hur han ser ut, hur hans röst låter när han säger ditt namn, trots att han tränger sig in i dina drömmar oftare än vad du skulle vilja. Du har i princip tvingat bort allt med honom som tidigare kröp så djupt under ditt skinn.
Tills den dagen du börjat montera ner skyddsmurarna och börjat låta dig själv känna igen. Lättnaden har infunnit sig och skärvorna som du limmat ihop och tryckt in i bröstet riskerar inte längre att skära upp stora hål på insidan.

Då står han plötsligt där, och allt du kämpat med så länge raseras på lika kort tid som det tar för ett kristallglas att krossas mot ett kallt stengolv.